I torsdags kväll hade Pride-familjen det sista mötet inför festivalen. Vi delade upp affischer och program som kommit från tryckeriet. Jag fick en liten hög jag också, trots att ingen har några som helst krav eller förväntningar på mig att jag ska hjälpa till att sprida dem. Jag verkar i kulisserna (med att sköta ekonomin och justera mötesprotokoll och annat som jag behärskar) och ingen verkar ha några som helst problem med att det är på det sättet. Förutom jag själv. Jag känner mig jävligt kass som inte kan bidra i den mer utåtriktade delen av verksamheten. Kontakter med media, diverse möten, tal inför publik, spridande av information...det känns som att jag lägger över så himla mycket jobb på de andra, för att det är så mycket jag inte klarar av. Men jag antar att jag måste försöka lita på dem när de säger att det är okej...även om det är svårt.

Senare på kvällen läste jag kapitlet i självhjälpsboken jag fått i "läxa" av psykologen att läsa till vårt nästa möte. Det handlade om vanliga tankefällor hos personer med social fobi (varav jag är mycket väl medveten om att jag ägnar mig åt i princip samtliga och att det är jävligt destruktivt, men jag kan liksom inte ta mig ur skiten). Jag höll mig relativt stabil (nåja) under ett par sidor - sedan grät jag mig igenom resten av kapitlet. Det känns så hopplöst och meningslöst allting...varför ska jag försöka ändra någonting som inte går att ändra?! 😔

Igår kväll lät jag Lilla Malin få fritt spelrum, det var inte mycket annat att göra i mitt sköra tillstånd. Satte en gammal Westlife-skiva på repeat, tog på mig pyjamas och satte mig och lade en stor pärlplatta. Barnslig trygghet deluxe. Gav fullständigt fan i studier och terapi och städning och annat jag antagligen borde ägna min lediga tid åt.

Idag har syrran och jag kollat på underbara Rent, gjort matlådor till veckan, fäst en stor Rapunzel-poster på min sovrumsdörr, gått förbi ett blommande körsbärsträd och annat mysigt. ❤

Ikväll har jag läst igenom en roman som jag typ skrev klar sommaren 2012 och inte har rört sedan dess. Det var en...eh, intressant upplevelse. Fram med skämskudden! 😳 Samtidigt var den ganska charmig... Jag blev rätt upprymd av att läsa den faktiskt. Den har vissa potential att "bli" något...efter ganska mycket korrigering och genomarbetning! Vi får se om jag tar tag i det någon gång. Har ju andra romanprojekt som känns mer angelägna och aktuella.

Imorgon ska jag gå och jobba lite (högsäsongen håller mig sysselsatt och mina tankar upptagna en stor del av min tid, tack och lov). Och sedan blir det teater med mamma och hennes man. Så morgondagen kommer nog också att gå.