Jag är verkligen labil. Inatt vaknade jag någon gång runt två-tre och låg vaken i flera timmar och grät tröstlöst. Även imorse rann det några tårar, när jag pratade med mamma i telefon och vi pratade om kissen. ❤

Syrran och jag har även satt upp en massa Pride-affischer. Jag känner mig alltid lite obekväm med att göra det...ifall någon ska komma fram och säga någonting eller så...men det gick bra, den här gången också. Och fint blev det! 😊

Ikväll har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har publicerat ett Facebook-inlägg i Norrköping Prides namn. Det var min tur att göra det, vi kom överens om ett schema över sociala medier-ansvar för flera veckor sedan och då kändes det helt okej...men nu när det väl blev dags kändes det allt annat än okej. (Det var en av sakerna jag låg och våndades över inatt och i mina skräckfantasier blev jag utkastad ur föreningen för att jag inte klarade av mina åtaganden.) Jag tänkte nästan fega ur och mejla till de andra i Pride-familjen att jag inte klarar av detta...att skriva någonting som når ut till så fruktansvärt många människor, att skriva "rätt" saker så att ingen blir stött på något vis, att överhuvudtaget skriva någonting peppigt när jag mest bara vill lägga mig ner och gråta...det kändes bara totalt omöjligt. Men jag gjorde det i alla fall! Med stöd av min fina syster. Och det dröjde inte många sekunder innan den första gilla-markeringen ploppade upp på skärmen. ❤💛💚💙💜💖