Nästan meddetsamma när jag kom in där hörde och såg jag en flicka som grät. Hon var väl i tioårsåldern kanske och omgiven av vad jag antar var hennes mamma och syskon. Hennes kroppsspråk och framhulkade ord gav en obehaglig känsla av igenkänning och jag skyndade förbi.

En stund senare råkade jag på den lilla familjen igen, borta vid kassorna, och samma känsla infann sig då också. Hennes gråt, det hon sa, hur hon rörde sig, hennes till synes irrationella agerande (som av den alltmer stressade och irriterade mamman tolkades som trilskande och bemöttes med utskällning) var så jävla uppenbart ångest. Flickan var förtvivlad! Det här var definitivt ingen bortskämd snorunge med krokodiltårar för att få som hon ville. Hon var fan mitt inne i en jävla ångestattack och visste inte var hon skulle göra av sig själv!

Och jag gissar att varken hon eller hennes familj ännu fattar hur det ligger till med den saken. Med tanke på hur missförstådd hon blir och den vilsenhet hon utstrålar.

Jag ville gå fram och sluta henne i min famn och förklara att det som händer henne inte är farligt även om det känns väldigt läskigt, samt vänligt men bestämt informera mamman om att hennes dotter har problem som behöver bemötas på betydligt mjukare sätt än genom utskällning. Men det antar jag att ni kan gissa att jag inte gjorde.

Istället gick jag därifrån med sju nya krukväxter, ingen kontakt med någon annan än kassapersonalen men med den lilla flickan ständigt i tankarna. Hur länge ska hon behöva ha det såhär? Finns det någon överhuvudtaget i hennes omgivning som förstår henne?