Panik på stan
Jag fick panik idag, när jag gick på stan på lunchen. Började inte direkt hyperventilera, men kände den där stickande, krypande känslan över hela kroppen, hur jag inte kunde andas, hur det var för mycket folk överallt, hur jag blev alldeles yr och svettig och overklighetskänslorna vällde över mig. Jag ville bara därifrån. Såg mig själv utifrån, hur konstigt jag betedde mig, hur jag knappt kunde få fram ett vettigt ord när jag stod i kassan i butikerna, vad andra måste tänka om mig...och jag började nästan gråta. Skyndade mig halvsnyftande tillbaka till kontoret när jag äntligen var klar med mina ärenden.
Det är sådant här som får mig att önska att jag vore normal. I allmänhet känns det hemvant och tryggt, det här med att vara psykfall, men ibland kommer det sådana här bakslag som visar upp tillvaron från dess sämsta sida...och då bara längtar jag efter någon form av normalitet.
Men men...nu är det som det är. Och jag uträttade ju i alla fall de ärenden jag skulle på stan. Köpte blommor och presentkort, för mammas man har fyllt år och vi skulle åka och fira honom efter jobbet. En lugn och skön och trevlig eftermiddag och kväll blev det. Och nu ska jag sova. Natti!
Kommentarer
Trackback
