Och ändå...ändå känner jag att jag borde dölja det. Att det är någonting jag borde skämmas över. Någonting fult som kan få folk att tänka konstiga saker om mig. Psykfall, zebraflicka, cutter girl...

Men det är inte jag längre. Det har inte varit jag på mycket länge. Och även om det fortfarande vore jag...varför skulle jag behöva skämmas över det? Varför är det så fult med själsliga sår som syns utanpå? Varför måste de döljas för världen?

Inte så att jag uppmanar folk att gå runt och flasha med sönderskurna armar hur som helst, för det finns även en triggeraspekt att ta hänsyn till här. Det är jävligt känsligt för många. Jag klarar till exempel efter alla dessa år fortfarande inte av att se scenen i "Fucking Åmål" när Agnes skär upp handleden med rakhyveln så att blodet rinner...jag tittar alltid bort då, varenda gång.

Men att behöva känna skam och skuld och oroa sig över vad omgivningen ska tänka och tycka...det hoppas jag att vi någon gång ska kunna komma ifrån. ❤