Den halvårsvisa Sertralin-nedtrappningen fortsatte, från 100 mg till 75 mg, och utsättningssymptomen kom som ett brev på posten. Jag lämnade in den sista uppgiften för höstterminen, och passerade därmed 500 avklarade högskolepoäng. Min snedvridna fascination för bögar nådde helt nya nivåer (högre eller lägre låter jag vara osagt) när jag började spela det beroendeframkallande dataspelet Coming Out On Top. Och så återupptäckte jag hur himla roligt det är att lägga pärlplattor. Och min kära syster fyllde 26 år.

 

Månaden när Melodifestivalen tog över stan. Och när jag påbörjade ett nytt syprojekt – en regnbågsklänning till Pride. Och när hovrättsdomen mot Lisa Holms mördare kom. Och mitt mående gick upp och ner som en jävla bergochdalbana (det gjorde det förresten även i januari - och under de flesta av årets månader).

 

Jag tittade på Vasaloppet (helt frivilligt!) och tyckte till och med att det var riktigt spännande. Anmälan till höstterminen öppnade och jag var förmodligen en av de första att skicka in. Och jag såg vårens första blommor. Efter att ha levt i något slags celibat i typ sex år började jag plötsligt längta efter en flickvän. Samtidigt blev jag mer och mer på det klara med att jag är asexuell. Så...jag längtade efter någon att kyssa och kela med, men inget sex.

 

Jag gick på en jättefin konståkningsuppvisning här i stan. Och jag blev klar med regnbågsklänningen till Pride. Jag var och såg Refugee Story, den mest gripande teaterföreställning jag någonsin sett, och hyperventilerade hela vägen hem. Jag upptäckte gaypunkbandet Pansy Division och köpte deras skivor (som jag bara kan lyssna på när jag är ensam för att texterna är så himla oanständiga). Min sinnesstämning skiftade mer än vanligt, och vid ett tillfälle övervägde jag till och med att ta livet av mig. Jag gick till doktorn och pratade om min trötthet och tog en del prover, vilka inte gav några svar alls utan visade att jag är ”fullt frisk”.

 

HAPPY PRIDE! I år var vi typ 3 000 personer som gick i paraden genom Norrköping, vilket är tre gånger så många som året innan. Jag renoverade mitt sovrum – målade väggarna underbart rosa och köpte en stor vit säng. Gudrun Schyman kom till stan och jag gick självklart och lyssnade på hennes föreläsning. Jag fyllde 28 år och fick bland annat en ”kidnappning” i födelsedagspresent, vilket innebar en mysig utflykt till Vadstena.

 

En hemsk månad. Min älskade morfar fick hjärtstopp och somnade in efter lite mer än ett dygn. Jag tvingade iväg mig själv till frisören för att inte se ut som ett troll på hans begravning. Begravningen var sorglig, men fin. I Orlando öppnade en man eld inne på en gayklubb och dödade 49 människor. Till månadens ljuspunkter hörde boken Du, bara av Anna Ahlund och en utflykt till Ekenäs slott med familjen.

 

Finaste Per kom och bodde hos oss några dagar under Bråvallafestivalen, och när han åkt hem genomförde jag min halvårsvisa Sertralin-nedtrappning från 75 mg till 50 mg – och fick utsättningssymptom. Jag hakade på Pokémon GO-trenden (men lade av igen ganska snart). Syrran och jag åkte på Stockholm Pride. Hantverkarna började (äntligen!) renovera badrummet.

 

Semestern förstördes i mångt och mycket av de jävla hantverkarna. Som inte var där när de skulle och inte gjorde det de skulle när de var där. När det blev dags för OS blev de plötsligt ”sjuka” allihop och var hemma i två veckor. Jag åkte till mormor två gånger och hjälpte henne med allt möjligt. Pride-familjen var med och arrangerade utomhusbiovisning av fantastiska Fucking Åmål på taket till ett parkeringshus. Syrran och jag gick på Söderköpings Gästabud. Jag kontaktade en frisersalong och berättade om min frisörskräck, och fick svar av en jättefin människa som mer än gärna ville ta emot mig som ny kund och hjälpa mig att komma över min rädsla.

 

Efter två månaders helvete blev badrummet äntligen klart. Men glädjen blev kortvarig, för i mitten av månaden höll jag på att dö (på riktigt). Jag råkade få i mig nötter, och måste åka ambulans till akuten. Efteråt fick jag någon slags fördröjd krisreaktion och började gråta för allt och ingenting, övervägde att ta livet av mig och åkte till slut till psykakuten.

 

Åkte till Stockholm med kollegorna och gick på ekonomimässa – och åt på restaurang för första gången på en månad, hade inte vågat göra det sedan min nära-döden-upplevelse i september. I övrigt präglades månaden främst av musikalbesök. Livrädd tog med mig på fantastiska La Cage aux Folles, och sedan fortsatte jag gå på den själv. Bara i oktober var jag och såg den fyra gånger. Personalen började snart känna igen mig.

 

Jag åkte till Göteborg och gick på kurs. Världens undergång inleddes i och med att Donald Trump vann presidentvalet i USA. Och jag intensifierade mitt musikalbesökande – från en gång i veckan till två gånger i veckan. Vid mitt elfte musikalbesök blev jag fotograferad av teaterpersonalen, och senare lade de upp bilden i sociala medier.

 

Månaden inleddes med att jag råkade invalidisera mig själv genom att skära upp tummen med brödkniven. Det var samma dag som vi skulle flytta till nya lokaler på jobbet, så det var lite dåligt tajming. Det var även World AIDS Day, så på kvällen deltog jag i fackeltåg och tittade på sång och tal i en kyrka – och fick veta att en person jag tycker mycket om lever med hiv. Musikalbesökandet fortsatte och när La Cage aux Folles spelades för sista gången i Norrköping den 10 december hade jag sett den hela 14 gånger. Innan dess blev jag uppringd av en journalist, som ville intervjua mig om mitt myckna musikalbesökande. Gudrun Schyman kom till stan igen, och den här gången fick jag hennes autograf. Jag var och tittade på Magnus Betnér och Soran Ismail, och åkte till Linköping och gick på Håkan Hellström-konsert med mamma. Jag gick på sömnklass med en psykolog på vårdcentralen, och efter det började jag sova bättre på nätterna.

 

Och nu går 2016 tack och lov mot sitt slut. Jag hoppas att 2017 blir mindre fyllt av tårar och mera fyllt av hopp. Att det blir stabilare, både för mig och för världen i stort.

 

Gott nytt år!