Ikväll var yogan helt inriktad på stresshantering. Vid ett tillfälle skulle vi röra oss rytmiskt till musik, typ dansa. Det har vi aldrig gjort förut och när läraren sa att vi skulle göra det fick jag panik. Men hon försäkrade lugnande att alla skulle blunda medan vi dansade så att ingen skulle se hur någon annan rörde sig. Och det var jag mycket tacksam över! 

 

Men det var ändå jättejobbigt...jag klarar verkligen inte av att dansa inför andra! När jag är ensam hemma kan jag skutta runt till musik och sjunga högt, helt crazy och obekymrad. Men så fort det är någon annan närvarande...då blir jag helt paralyserad. 

 

I början av yogans dansavsnitt stod jag nästan helt still, rörde bara lite på armarna och gungade från sida till sida. Så småningom blev mina gester lite yvigare, men inte så stora som de borde ha varit. Det kändes inte så frigörande som det förmodligen var meningen att det skulle göra. Jag var alltför medveten om mig själv, alltför rädd för att någon kanske skulle kisa med ögonen och se hur konstig jag såg ut, alltför orolig för att råka slå till tjejen till vänster eller fönsterrutan till höger, alltför nojig över att läraren kanske skulle kritisera mig på något sätt. 

 

Men det var säkert nyttigt för mig. Och om vi har fler sådana här danssekvenser i framtiden så kanske jag så småningom vågar släppa loss lite mer. Jag behöver liksom lite tid på mig för att fatta mod till sådant som är läskigt...