Mitt humör åkte verkligen bergochdalbana förra veckan. Jag var ledsen och glad och irriterad och superlycklig och osäker och lugn och hysterisk och utmattad om vartannat. Hade tänkt jobba en del i helgen, men jag orkade inte. Sova halva dagen igår och ägnade andra halvan åt att städa och spela tevespel. 

 

Den här veckan har börjat betydligt bättre - och stabilare (mensen har kommit nu, just saying). Jag vaknade tidigt imorse och var på jobbet strax efter sju. Trots stress och press (vi är inne på spurtsträckan av högsäsongen nu) har jag inte blivit något odrägligt monster idag, utan jag har faktiskt hållit mig lugn och känt mig rätt glad större delen av dagen. 

 

Syrran och jag åt lunch tillsammans på stan. Syrran lånade med ett saltkar till bordet och när vi var klara bad hon mig att gå tillbaka till disken med det. Efteråt sa hon att jag var duktig. Jag förstod inte riktigt, jag hade väl inte gjort något märkvärdigt heller? Men hon förtydligade att för sisådär tio år sedan skulle hon aldrig ha bett mig om det för då skulle jag inte ha klarat av det. Att resa mig upp och gå igenom hela restaurangen, mellan alla bord och förbi alla människor alldeles ensam - och sedan tillbaka igen. Nej, en gång i tiden hade jag faktiskt inte klarat av det. Åtminstone inte utan att få en panikattack. Så...vad duktig jag är! :-D