Jag: "Den där nya filmen Insidan ut verkar bra, den borde vi se. Fast på engelska då, filmer gör sig alltid bäst på sitt originalspråk, det är så jävla värdelöst med dubbn-" *får reda på att Yohio gör en av rösterna i den svenska dubbningen* "VI MÅSTE SE DEN PÅ SVENSKA!!!" 

 

Så...nu har vi varit på bio och sett den. På svenska. Och den var helt fantastisk! (Inte främst för Yohios insats dock, den var mycket liten.) En väldigt djup och berörande film som fick mig att börja gråta framåt slutet. Det hade jag inte väntat mig av en barnfilm! Fast den kändes verkligen inte som en barnfilm...och mycket riktigt fick ungarna i salongen hela tiden sitta och fråga sina föräldrar om saker och ting som de inte förstod i handlingen. 

 

Jag hade inte läst på någonting om filmen innan (bara sett affischerna på stan och läst i mitt Facebook-flöde om Yohios medverkan), så jag blev oerhört glatt överraskad när Golden Gate-bron plötsligt dök upp på bioduken och jag insåg att huvudpersonen och hennes föräldrar skulle flytta till underbara San Francisco! 

 

Men denna flytt visade sig vara det som satte igång hela känslokaoset inom huvudpersonen. Ingenting med San Francisco verkade vara trevligt, bara fult och fel och hemskt och jobbigt och ledsamt. Jag blev jätteupprörd! Liksom, vad fan, hon får flytta till världens underbaraste stad, varför är hon inte euforisk?! 

 

Men det är klart...när en är elva år gammal är det förstås ingen höjdare att ryckas upp med rötterna från allt som är invant och tryggt och börja ett helt nytt liv på en främmande plats långt borta från alla vännerna. Men till slut började hon finna sig till rätta i alla fall. (Och ge det några år så kommer hon vara överlycklig över att bo där, det är jag säker på, hi hi...) 

 

Åh. Jag är fortfarande alldeles tagen av denna film. En otroligt fin, träffsäker och berörande berättelse om känslor i en jobbig ålder. Gå och se den - NU!!!