Med anledning av blodflödet panikringde jag i förmiddags till läkartidsbokningen vi har via en försäkring genom jobbet. Fick en tid tjugo över fyra hos en kirurg som specialiserat sig på de nedre regionerna. Tjejen i tidbokningen sa att försäkringen inte skulle täcka, eftersom jag har en lång historia av psykiska problem (jag är alltså en "högriskklient") och därför inte kan få någon betald karens bla bla bla...men när jag väl kom till mottagningen meddelade receptionisten att försäkringsbolaget minsann visst skulle betala. Se där, se där...det finns visst lite rättvisa här i världen ändå.

 

Syrran följde med mig till mottagningen. Tur det, annars hade jag väl aldrig pallrat mig iväg dit. Jag ville ge fan i alltihop och smita hem igen X antal gånger, men syrran såg till att jag inte gjorde det. Läkaren som skulle undersöka mig var en medelålders man, och bara det var ju en anledning att balla ur. Ingen man får sticka in saker i mig, fan heller!

 

Men hör och häpna, Malin lade sig beskedligt på britsen med neddragna leggings och fick både fingrar och ändtarmskamera i sig. Läkaren kändes förtroendeingivande och utstrålade jag-gör-sådant-här-hela-dagarna-så-det-är-ingen-big-deal och därför började ångestkurvan sakta dala nedåt och situationen upplevdes knappt ens som förnedrande.

 

Jag har inte ändtarmscancer, alltid något att vara glad över. Jag har lite hemorrojder, men ingenting som behöver opereras. Jag fick en salva utskriven som jag ska använda under tio dagars tid nu. Gick till apoteket omedelbart efter läkarbesöket och hämtade ut den.

 

När jag ändå var på apoteket passade jag på att fylla på medicinlagret med lite annat smått och gott från min receptlista. Kom inte ihåg att frikortet nyligen gått ut, så var inte riktigt beredd på den ohyggliga summan jag blev tvungen att betala. Men men...c'est la vie, jag är ju snart uppe i frikortsnivå igen.

 

Hämtade bland annat ut Imovane. När jag kom hem och packade upp lade jag märke till etiketten, där texten var annorlunda än den brukar...