Funderingar kring social fobi

Jag fick en kommentar igår kväll...

 

 

...som jag tänkte (försöka) svara på nu.

 

Ärligt talat vet jag inte exakt hur min sociala fobi uppstod. Förut brukade jag säga att den började när jag var 15, eftersom det var då mina panikattacker startade (jag började få andningssvårigheter när jag gick genom skolans långa, folkfyllda korridorer). Men faktum är att jag redan som liten uppvisade tydliga tecken på social fobi. Förmodligen har jag haft det hela livet. Vad som gör att somliga människor drabbas av social fobi är inte ens forskarna överens om - miljö eller arv eller en kombination av båda, det verkar ingen riktigt kunna svara på.

 

Om undvikande av idioter kan räknas som social fobi har jag lite svårt att svara på. Det beror väl kanske på av vilken anledning man undviker dem...? Jag menar, idioter är det väl generellt sett inte så många som vill omge sig med...men det behöver ju inte nödvändigtvis vara rädsla som ligger i grunden för det.

 

Det finns en mängd olika självskattningstest på nätet där du kan få en indikation på om du har social fobi eller inte. Här är några exempel:

• Liebowitz Social Anxiety Scale Test
• Har jag social fobi?
• Social Interaction Anxiety Scale

 

02 November 2013, kl 06:55 Permalink

Tack så mycket för all information osv =) Jag glömde att nämna att jag blivit bränd mycket utav människor genom åren.

Troligen så har det med det att göra. Man tröttnat liksom på folk till slut. Speciellt då man ställt upp mycket på människor, som sedan i alla fall vänder en ryggen (Eller hugger kniven i ryggen på en).

Jag gjorde precis "Liebowitz Social Anxiety Scale Test" testet.

Jag fick följande:
2(fear) + 4(avoidance) = 6
You do not suffer from social anxiety.

Så utan att vara en psykolog eller liknande, så rör det alltså inte om socialfobi, utan om en förtroendefråga.

Du är bäst, hjärtat <3 Så fint att du sprider kunskap och hjälper andra så mycket :) Kramas

Får jag fråga om du använder någon medicin mot social fobi? Är i valet och kvalet om jag själv ska börja med något, för det är allt bra jobbigt emellanåt :-) Imponerad att du klarar av ett sådant jobb du har också. Det ger hopp!

Jo tack. Folk man känt i flera år, som bara vänt en ryggen eller utnyttjat en. Klart man tröttat på folk i stort. Det gör jag med, för jag anser inte att jag förtjänar den här typen utav behandling.

Nej, absolut inte. Men det är svårt att hitta de som är vettig i huvudet (Kompis, som kärleksintresse).

Tack för omtanken i alla fall =)

Hur hanterade du det då? Isolerade du dig från omvärlden eller vad? :S

Ja, det är väl smartast att rulla på så vis i livet. Mjo, jag funkar så också. Jag är dock rätt trött på människor i stort.

Personligen så känner jag bara att ju mer självständig man kan bli, desto bättre. Troligen så rör det sig utav en kombo utav bägge, precis som i mitt fall.

Folk får dock bara en chans hos mig. Sedan är dörren stängd för evigt.