Har inte orkat så mycket annat än att ligga i sängen och glo på The L Word ända sedan jag kom hem från jobbet. Så nu är hela andra säsongen avklarad.

 

Jag tänker inte rabbla upp allting som stör mig med den serien (det finns en hel del), utan snarare konstatera att det även finns mycket i den som tilltalar mig (uppenbarligen, eftersom jag nu har avverkat två hela säsonger).

 

Karaktärerna. Jag ser aspekter av mig själv i den förvirrade estetiska Jenny. Jag blir både glad och ledsen av att se hur relationen utvecklas mellan Tina och Bette - och mellan Dana och Alice. Jag känner starkt för Shane sedan allra första avsnittet.

 

Och jag förvånar mig själv med att faktiskt gå igång på de intima scenerna med Shane och Carmen! Här trodde man att den delen av hjärnan var söndermedicinerad (alternativt avstängd av ren självbevarelsedrift för att jag inte ska hamna i en destruktiv relation igen). Men herregud - jag kan fortfarande känna, längta, vilja...åtminstone lite grann. Det trodde jag verkligen inte. Tack, The L Word! :D