Det här med SSRI-preparat...

Jag började ta Zoloft när jag var 18 år. Jag har sedermera övergått till Sertralin (som är exakt samma sak som Zoloft) och någon gång ibland, när apoteket inte haft Sertralin hemma, har det blivit Oralin (som också är samma sak). Som 18-åring började jag med en dos på 25 mg. Denna har ökat stegvis genom åren, och nu är jag uppe i 150 mg.
 
Mamma kommer ibland med försynta förslag om att jag kanske borde trappa ner. Och detta är ju något jag har försökt några gånger - med resultatet att jag mått skit. Så jag bestämde mig helt enkelt för att inte göra det. Jag tänker inte trappa ner och jag tänker inte sluta. Medicinen får mig ju att må bra, så varför ska jag låta bli att ta den? :question:
 
Jag har alltid gillat Sertralin. Jag tycker att den har hjälpt mig väldigt mycket. :thumbup: Och jag är helt inställd på att fortsätta ta den livet ut. Jag ser liksom inga problem med det. Och jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på en människa som mår jättedåligt på något sätt men ändå benhårt vägrar att ta medicin eftersom de "inte vill ha några onaturliga ämnen i kroppen". Personligen är jag mycket hellre en vandrande drogarsenal, än "naturlig" och dåligmående.
 
Detta har alltså varit min fasta ståndpunkt. Fram till idag. För idag har jag läst ett kapitel i The Madness of Women av Jane M Ussher, som satte SSRI-preparaten i relation till diagnoser och läkemedelsindustrin. Och det satte förstås genast igång mina konspirationsteorier.
 
 
Visst fattar jag att läkemedelsföretagen har ett stort intresse av att så många människor som möjligt tar så många mediciner som möjligt. Men att de har så stor påverkan på vilka tillstånd som klassas som sjuka och i behov av medicinering - det visste jag inte. De är faktiskt med och utformar självaste DSM! :O Inte konstigt att fler och fler diagnoser poppar upp som svampar ur marken varje gång DSM uppdateras...
 
Men åter till SSRI. Man tystar ner de mest dramatiska biverkningarna av medicinerna - under flera år togs den ökade självmordsrisken inte upp bland biverkningarna överhuvudtaget, och än idag negligeras den av läkemedelsindustrin. :O Man hävdar att medicinernas positiva effekter vida överskrider de eventuella negativa effekterna.
 
Och när det gäller testerna... Tydligen har SSRI-preparaten främst testats på djupt deprimerade personer och under korta tidsperioder. Men de föreskrivs främst för lätt deprimerade personer och under längre tidsperioder. Trots att man egentligen inte känner till konsekvenserna av långvarig SSRI-användning! :O Tänk om serotoninnivån, som det antyds i boken, kanske inte har ett dugg med psykiskt mående att göra utan snarare är ett sätt för läkemedelsföretagen att göra medicinering till en legitim behandlingsmetod vid psykisk ohälsa. Och tänk om det faktiskt kan vara farligt att hålla på och mixtra med serotoninnivån på det här viset! :bigeyes:
 
Man kan ju bli paranoid för mindre.

Kommentarer
Kristin

Usch, vad läskigt..! o.O Jag vill helst klara mig utan SSRI (eller SNRI som jag tar nu) Har aldrig hittat någon medicin som funkat riktigt bra, så undrar om jag inte lika gärna kunde vara utan. Men att sätta ut dem är ju så jäkla jobbigt! Den jag tar nu ska vara en utav de svåraste medicinerna att sluta med, och ge helt grymt svåra utsättningssymtom. Så inte konstigt att jag skjutit upp det i två år nu, haha!

Svar: Jag har inget minne av att de talade om innan hur jäkla svårt det skulle bli att sluta...men om de hade gjort det, skulle de väl inte få särskilt många att börja medicinera. :-S Så här sitter vi nu, som värsta knarkarna, och kan inte annat. :-P
The Worrying Kind

2012-10-08 @ 22:09:20

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback