Har varit hos psykologen och gråtit. ;( Jag visste inte ens att jag mådde dåligt förrän hon gjorde mig uppmärksam på det.

Vi pratade om mötet jag inte vågade gå på. Och så redovisade jag den inte alltför upplyftande telefonstatistiken sedan vårt senaste samtal...



Någonstans här började jag gråta. Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte och kände och vad som gjorde att jag inte vågade gå in på djurrättsföreningens årsmöte. Det är bara blankt. Jag har heller ingen bra förklaring till att jag blivit sämre på att svara i telefon på jobbet. Det bara är så.

Men psykologen visste besked. Det är ovissheten kring huruvida jag kommer få anställning efter praktikperioden eller inte. Det är det som ställer till det. Det gör mig låg, även om jag gör mitt bästa för att skjuta undan alla jobbiga funderingar. På dagarna har jag fullt upp, och på kvällarna tar jag sömntablett och domnar bort. Jag låter helt enkelt bli att tänka på det. Men det betyder ju inte att det försvinner, det ligger ju och gnager i bakhuvudet.

Och det är det som gör att jag ger ett intryck av att vara låg, trots att jag hävdar att "jag mår bra". Det är det som gör att jag varken tar tag i min telefonfobi på allvar eller ser fram emot magisteruppsatsskrivandet. För det blir liksom helt meningslöst.

Kanske har jag ett jobb till sommaren och livet leker, kanske blir jag ett deprimerat soc-fall utan framtid... Det är jävligt jobbigt att inte veta hur det kommer bli. :(