Det fanns elva titlar på listan över valbara böcker inför sista uppgiften i litteraturvetenskapskursen.

Självklart var jag tvungen att välja den med ämne-som-garanterat-kommer-göra-Malin-ledsen. Jag valde Det fattas en tärning av Johanna Thydell.



Det dröjde dock ända till sidan 160 innan jag började gråta. Men fan, vad jag grät sedan. ;( ;( ;( Jag kunde bara inte sluta. Och det var en sådan där skrikgråt, som gör en torr i halsen och kudden alldeles våt och som fyller papperskorgen med näsdukar och får kissen att hoppa upp i sängen och titta på mig med stora oroliga ögon.

Vet inte rikigt vad jag ska skriva mer nu. Jag är fylld av ord, men ändå stum. Precis som det känns helt passé, samtidigt som det är ständigt närvarande. I allt.

Lämna mig inte.