Jag har haft en jättemysig eftermiddag och kväll med syrran. Verkligen. Men tyvärr envisades ju Ångestmonstret med att hänga med och flåsa mig i nacken. :S När jag gick genom stan kändes det som om alla glodde på mig. Glodde på mig och tyckte illa om mig. Om några skrattade eller viskade handlade det förstås om mig. Jag är ju världens medelpunkt. Allting handlar om mig.

 

Nej, det gör det förstås inte...men på något sätt får jag ändå allting att handla om mig. I tankarna. Jag vet att det inte är realistiskt, men jag kan inte hjälpa det.

 

"Jag har ingen behå idag, syns det? Det här linnet köpte jag på KappAhls barnavdelning för tio år sedan, ser det barnsligt ut? Har min kjol åkt upp där bak, eller har jag fått mens, är det det de tittar på? Ligger mitt hår i oordning, ser det konstigt ut? Är mina ögon väldigt allergiröda, tror de att jag gråter när jag håller på och kliar mig i ögonvrårna? Går jag inåt med fötterna nu igen, kutar jag för mycket med ryggen, stirrar jag för mycket i marken, ser jag fullkomligt livrädd ut?"

 

Åååh, varför måste jag TÄNKA så förbannat mycket?! :S

 

Hm...jag tänker inte ens gå in på hur jobbigt kändes att det var så lite folk i biosalongen eller att jag missade den extremt tydliga VI TAR INTE MAESTRO-texten på kortläsaren i kassan... Nej, det tänker jag inte gå in på. Jag tänker inte gå in på någonting alls nu. Jag tänker bara gå och lägga mig. Godnatt! :tired: