Jag skulle ha träffat min stödperson idag efter jobbet, men det blev inställt (vi ska ses nästa vecka istället). Istället gick jag till apoteket och inhandlade mediciner för nästan ett och ett halv tusen. :O Jag hade bara en enda sömntablett kvar i medicinskåpet (big crisis!!!), och med tanke på hur jävla mycket ångest jag haft på sista tiden är det omöjligt för mig att somna utan Imovane. Och när jag ändå var på apoteket passade jag på att impulshandla ett paket med superinhalatorer också (därav den abnorma summan kalaset landade på). Apotekaren/receptarien/vad-det-nu-kallas tröstade mig med att i den här takten så kommer jag ju snart upp till frikortsnivån igen. Yay.

 

 

Väl hemma plöjde jag igenom ytterligare några avsnitt av Queer as Folk. Guuud, vad jag älskar den serien!! :love: En sak stör mig dock. Precis som i hopplockade pojkband finns det speciella typer bland huvudkaraktärerna i serien - där finns Slampan, Fjollan, Smygbögen, Han-den-söta-lilla-blonda - och så Tönten. Tönten klär sig som en farfar, får typ aldrig några killar, är varken uppenbart snygg eller särskilt avslappnad, ger ett allmänt tafatt och lite misslyckat intryck. Och Tönten jobbar som...? REVISOR!!! Åååh, varför är det alltid så? True Blood, Deception...och nu Queer as Folk. Kan någon snälla visa mig en film eller teveserie där revisorn för en gångs skull får vara den coola typen?! :cool: Inte det? Nähä, det trodde jag inte heller. Suck. :tired:

 

 

Men men...åter till verkligheten. Jag vet inte om jag har berättat det, men i höst ska jag få gå en bokslutskurs. I Stockholm. Under fyra dagar. Jag ska få bo på ett väldigt elegant och väldigt dyrt hotell mitt inne i centrum av den stora stora staden. Jag känner mig glammig som faaan! :D Och fullkomligt livrädd. :bigeyes: Ingen av mina kollegor ska följa med, jag ska åka alldeles själv. Jag har aldrig bott på hotell ensam förut. Och jag har aldrig varit på någon dyr-intensivutbildning-i-flashigt-hotells-konferenslokaler förut. Vad kommer det vara för folk där? Ska man ha datorn med sig? Hur ska man klä sig? Jag har ingen aning. Verkligen ingen aning. Men...det löser sig väl. Det är hur som helst flera månader kvar till dess. Och jag har annat att bekymra mig för under tiden.

 

Telefonen. Jag vill helst inte prata om telefonen, det är så jävla pinsamt. :blush: En kund ringde idag. Min kollega svarade, och kopplade honom till mig. Men jag har aldrig fått ett samtal kopplat till mig förut, så jag trodde att det var hon som ringde till mig (eftersom det stod hennes namn på displayen). Så jag sa bara "hej". Sekunden efter kom hon inrusande i mitt rum - och jag insåg att det inte var henne jag hade i örat. Så jag stammade fram ett "hej, det är Malin" istället. Jag borde ha sagt företagsnamnet och sedan mitt namn. Med myndig, säker och serviceminded röst. Men det gjorde jag alltså inte. Jag sa "hej" och sedan "hej, det är Malin". Åååh!!! Jag DÖR!!!

 

Och tro inte att det blev bättre sedan. Nej, för sedan började han ställa frågor jag inte kunde svara på. Och jag fumlade med datorn, försökte hitta rätt i programmet där jag anade att svaren fanns. Till slut ursäktade jag mig och sprang och hämtade min kollega (som återvänt till sitt rum). Och så stod hon bredvid och instruerade och pekade. Men min panik steg i takt med kundens irritation. Så efter någon minut fick kollegan överta telefonen helt och hållet.

 

Några minuter senare ringde kunden igen, men då rusade jag in i badrummet och låtsades inte märka det. Och tur var väl det, för vid det laget var han arg som en bålgeting och skällde ut min stackars kollega. Hon verkade hantera det rätt bra, men det skulle garanterat inte jag ha gjort.

 

 

Nåväl. Efter all denna telefondramatik, tänkte jag komma med lite telefonromantik också. Jag var ensam på kontoret någon timme under eftermiddagen. Det har jag varit många gånger vid det här laget, och i början tyckte jag att det var skitjobbigt. Men idag satt jag och blev frustrerad över att nästan en halvtimme gick utan ett enda samtal. Jag VILLE verkligen få chansen att svara i telefon och ta ett meddelande till någon av mina kollgor (detta var alltså några timmar innan bålgetingen ringde och skrämde upp mig). Jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt (hör och häpna). Fast det är bara när jag är ensam som jag känner så. Jag antar att det beror på att jag har problem med att prata i telefon när någon hör på.

 

Men när det sedan väl ringde blev jag faktiskt lite irriterad. Inte rädd, men irriterad. För jag var mitt inne i en momsberäkning och uppskattade inte alls att bli avbruten (jag HATAR moms!!!). Men visst var det kul att svara. Och han som ringde var jättetrevlig. :thumbup: Och jag fick lämna en av mina rosa små post-it-lappar på en kollegas skrivbord. Undrar hur länge jag kommer känna mig sådär löjligt stolt varje gång jag gör det... :P

 

Imorgon bitti kommer det hantverkare till kontoret. Och jag förväntas tydligen ta emot dem, för det är ingen annan som är där så tidigt på morgonen. Läskigt! :bigeyes: Men jag träffade en av dem idag, och han verkade rätt harmlös. Hoppas att jag bara behöver släppa in dem och le lite sött. Jag tänker inte bjuda på kaffe, för jag har ingen större lust att sitta och konversera med främmande människor...och så vet jag inte hur kaffebryggaren fungerar. Förresten borde de väl redan ha druckit kaffe till frukosten...? :question:

 

 

Men shit, vad jag babblar på! Är det någon som läser fortfarande? :S Nu lägger jag ner för ikväll. Godnatt! :tired: