Det svängde tyvärr om på eftermiddagen. Ångesten blev lika stor som igår. :( Jag fattar ingenting, bara stirrar på de satans siffrorna och känner mig dum i huvudet. Jag borde väl ha bett om hjälp, men jag skämdes så mycket över att jag inte fattade - för det kändes som att det egentligen var lätta saker som jag ju borde kunna. Och dessutom var ångesten så stark att jag förmodligen skulle ha börjat tjuta om jag hade erkänt mina tillkortakommanden. ;(

Och mitt i allt detta - vad hände då? Jo, då kom det ett paket till mitt rum. Och det innehöll en TELEFON, som jag fick hjälp att montera. Och sedan hade jag plötsligt den att stirra på och känna ångest över också. :bigeyes: Har inte upplyst mina arbetskamrater om mina problem. Så de förväntar sig förmodligen att jag ska svara i min telefon om den ringer. Och jag vet ärligt talat inte om jag klarar det.

Så jag vet inte...får väl smita in på toaletten när det ringer och hoppas att någon annan svarar. Eller "råka" klicka bort samtalet. Eller säga åt det satans ångestmonstret att hålla käften och sedan lyfta luren och svara. Får se hur jag gör. Behöver inte ta ställning till det just nu, ska ju inte till kontoret igen förrän på måndag morgon.