Poeterna i mitt hjärta



Det här är nostalgi på hög nivå. När jag var 14 år levde jag bara för de här pojkarna. Hela sommaren 2002 ägnades åt att gå på deras spelningar, lyssna på den här låten (deras första singel), tänka på dem, prata om dem, göra i ordning en scrapbook om dem, driva omgivningen till vansinne med dem... Jag är medveten om att jag har en extremt snäll mamma, som ställde upp på allt detta. Dels skjutsandet runt halva Sverige, men även allt det andra runtomkring. Sedan började skolan, och sedan kom deras första album, och herregud vad folk blev trötta på mig och Blomman det året...

Tur att det var Blomman och jag som delade skåp i nian, för någon annan hade väl knappast velat ha hela insidan av skåpet tapetserad med Poets-bilder... ;) Men Blomman och jag var lika tokiga, båda två. Vi gick till skolan i turnétröjor, lyssnade på albumet i cd-freestylen hela rasterna (och ibland på lektionerna)...jag skrev till och med min fackuppsats om bandet! Min svensklärare (som hade sett oss på en festival där bandet uppträdde under sommaren) medgav motvilligt att uppsatsen blev bra trots ämnet och gav mig MVG. En av de sista sakerna Blomman och jag gjorde innan vi slutade nian var att tapetsera svensklärarens arbetsrum med bilderna från vårt skåp. Han behöll faktiskt en av bilderna sedan...
 
En sån här bild (fast exklusive autograferna) behöll läraren som minne av Blomman och mig. (Om ni undrar varför Blomman och jag ser ut som dränkta katter, så är det för att regnet vräkte ner under konserten.)

Anledningen till att jag skriver om detta nu? Mitt lyckopiller lade upp en länk på Facebook, till Melodifestivalens nostalgikamp...och detta underbara band med denna underbara låt är med där! :D Så gå in och rösta!!!



Även jag lade förstås upp länken till Melodifestivalens nostalgikamp på Facebook. Det dröjde inte länge innan jag fick följande kommentar från en gammal klasskompis... 



Det är nio år sedan jag gick i nian och var sådär tokig i Poets. Men det är nog något folk alltid kommer att förknippa med mig... Inte för att det gör någonting. Det var en härlig tid, och jag är glad över att ha upplevt den. :)
Trackback