Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en hel doktorsavhandling från pärm till pärm. Men det är precis vad jag har gjort nu. :thumbup: Jag har läst Självskada av Anna Johansson. Skitbra! måste jag bara säga (om man nu får lämna så vulgära utlåtanden om doktorsavhandlingar).

 

Jag skulle vilja sammanfatta boken här och lyfta fram de bästa aspekterna av den, men jag vet inte var jag ska börja någonstans...det är så många olika bra infallsvinklar och teorier och förklaringsmodeller att jag bara kan nicka instämmande - och förundras över att en för mig helt okänd etnolog uppe i Umeå kan veta och förklara precis hur jag kände och tänkte när jag var tonåring... :O

 

 

Första gången jag kom i kontakt med fenomenet skärande var på högstadiet (förmodligen i åttan men jag minns inte exakt). En kille i klassen drog upp tröjärmen och visade några röda skärsår på handleden och sa att han hade gjort dem. Och jag mådde illa och tänkte att han måste vara helt sjuk i huvudet. :|

 

Nästa gång var det min bästa vän som skar sig. :O Då var jag 15 år och gick första terminen på gymnasiet. Den gången mådde jag inte illa och jag tyckte inte att hon var sjuk i huvudet - hon uttryckte ju bara att hon mådde dåligt och behövde hjälp. Jag följde med henne till skolkuratorn, där hon fick visa upp sina skärsår och kuratorn lovade att inte kontakta hennes föräldrar och hon lovade att inte skära sig mer. End of story (så vitt jag vet).

 

Någon månad senare skar jag mig själv för första gången. Och varför gjorde jag det? För att min klassföreståndare tänkte tvinga mig att hålla ett kort föredrag inför klassen...och min mamma försökte tvinga mig att öva på det hemma inför henne...och ingen fattade varför jag var så rädd för det och varför jag så envist vägrade...och alla var så himla arga på mig. :( Jag var övertygad om att jag skulle dö om jag tvingades göra det...och med någon slags skruvad logik kändes det som en mycket lättare utväg att ta livet av mig.

 

Japp...så tänkte 15-åriga Malin. Men jag tog aldrig livet av mig (uppenbarligen)...för jag ville ju egentligen inte dö. Jag ville bara hitta ett sätt att hantera mitt liv. Men alla blev så himla ledsna och besvikna när de fick veta vad jag gjort, så sedan gjorde jag inga mer sådana dumheter...

 

...på nästan ett helt år. Som 16-åring skar jag mig regelbundet. Som ångestdämpning, som bestraffning, som belöning...men inte en enda gång i syfte att ta livet av mig. Och aldrig särskilt djupt. Och aldrig någon annanstans än höger handled. Jag behövde aldrig åka till akuten, jag behövde aldrig sy, jag blev aldrig inlagd...och därför kändes det nästan lite "fejk", i jämförelse med vad andra kunde berätta och visa upp. :S Det här är något som Anna Johansson tar upp i boken (jämförelser, triggning, sjukdomstävlan och så vidare). Det tog flera år innan mina sista ärr försvann - men nu är de verkligen helt borta. Och det borde väl ses som något positivt...men det förstärker ju min känsla av att jag inte var någon "riktig" självskadare. :O Även om jag idag inte vill bli sedd som En Sån Som Skär Sig, vill jag på något sätt ändå ha någonting kvar från den tiden...typ som minnesmärken...men det har jag alltså inte.

 

Under den här perioden skrev jag till ett antal andra flickor som skar sig...och vi utbytte ju erfarenheter och känslor, och det kändes självklart stöttande på många sätt - jag hade ju ingen IRL som verkligen fattade - men det blev ju oundvikligen ett jämförande sinsemellan. Flera av de här flickorna vacklade på självmordets brant och var kanske inte världens lämpligaste sällskap för mig...men de förstod mig, de tyckte inte att jag var sjuk eller självisk eller dum i huvudet - de förstod. Anna Johansson skriver om det här, om gemenskapens fram- och baksidor...stöttandet och triggandet som existerar sida vid sida. Det är komplext som fan, men jag förstår precis vad hon menar.

 

Det var väl också här någonstans som jag kom i kontakt med Vingklippt ängel av Berny Pålsson och Zebraflickan av Sofia Åkerman - böcker som även Anna Johansson behandlar i sin avhandling. Jag tyckte om båda två, men upplevde nog den förra mer skrämmande och den senare mer stöttande. Och om jag såhär i efterhand skulle rekommendera en av dessa båda böcker, så skulle det bli Zebraflickan. Den är mer konstruktiv och positiv och innehåller inga detaljerade och romantiserande beskrivningar av skärandet... Även här sitter jag alltså som en nickedocka medan jag läser vad Anna Johansson skriver. :P

 

 

Jag slutade skära mig strax innan jag fyllde 17. De återfall jag fick under året som gick efter det berodde nästan uteslutande på prestationsångest och prata-inför-klassen-tvång i skolan. Jag lider av Duktig Flicka-syndromet...men jag lider ju även av social fobi...och det är en jävligt komplicerad kombination i dagens skolsystem, med alla obligatoriska grupparbeten och föredragshållanden. :S När ska elever börja behandlas som individer med individuella behov och förmågor?! Vad himla många unga människor som skulle slippa må dåligt...

 

Nåväl. Som 18-åring tog jag studenten. Och som jag minns det dröjde det ända till den där vidriga perioden hösten/vintern 2008/2009 innan jag skar mig nästa gång. Jag var då 20 år och bodde tillsammans med L. Och jag känner inte att jag vill gå in närmare på det (än så länge), men hon svek mig något fruktansvärt och jag fann inget annat sätt att hantera det på än den gamla beprövade metoden skärandet. :bigeyes:

 

Sedan har jag inte skurit mig något mer. Inte en enda gång. Jag fick starka impulser att göra det i början av förra sommaren, när en annan viktig person i mitt liv gjorde mig illa. Men jag stod emot, gav mig ut på en långpromenad istället. Och sedan levde jag lycklig utan rakbladen i alla mina dagar...eller något sådant. :P

 

Hm...jag hade väl inte riktigt tänkt att berätta Mitt Livs Skärandehistoria i det här inlägget, men det var visst så det blev i alla fall. Hoppas att jag inte har tråkat ut er alldeles. Jag borde kanske ha skrivit mer om de normer och förklaringar som Anna Johansson tar upp i sin doktorsavhandling...genusperspektiv, gruppdyamik, passivitet/aktivitet, psykiatri/biologi, medias bild, samhället och kulturen - och annat insiktsfullt...men jag tycker att ni ska läsa hennes bok istället. :)