Jag fick en chock när jag var och tog bort stygnen idag. Sjuksköterskan ville ta ifrån mig kryckorna! :O Hon sa att jag inte behöver dem längre, att jag kan ta mig fram utan dem bara jag ser till att stödja på hälen och inte på tårna.

Men jag blev fullkomligt livrädd, så hon sa att jag kunde få behålla kryckorna en månad till som "trygghetskompisar" bara jag lovade att inte använda dem för mycket. Det är tydligen viktigt att jag börjar använda foten nu.

Det började redan i undersökningsrummet, då hon tvingade mig att gå fram och tillbaka över golvet. Hon fick lirka och övertala en hel del för att jag överhuvudtaget skulle sätta ner hela foten i golvet och dessutom stödja på den. Bara att få mig att börja vicka lite försiktigt på tårna när jag satt uppe på britsen krävde en del övertalning.

"JAG KAN GÅ!!!" utbrast jag förtjust när jag lyckats ta några första stapplande steg. :P Men vad ont det gör! :S Och vad muppigt det ser ut.

Foten ser också muppig ut. Det är liksom inte min fot. Den ser så annorlunda ut, så himla smal och rak och fin. Ja, om man bortser från det långa fula ärret då... Det kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig vid den. Vid att den är min.

Jag kommer inte alls ihåg alla förhållningsorder jag fick av sjuksköterskan, trots att hon upprepade dem flera gånger och jag verkligen försökte ta dem till mig. Det har förmodligen med min sociala fobi att göra, jag blir så uppstressad och kan inte memorera enklaste sak. :S Likadant var det förra gången jag var där, då hade läkaren tydligen sagt att jag skulle ha en stor sko med mig idag och att jag inte skulle behöva kryckorna längre samt att jag fick börja stödja på foten innan stygnen togs bort. Men det hade jag uppenbarligen missat totalt, för det kom som en fullkomlig överraskning när sköterskan sa det. Hoppas att jag inte missade något väsentligt idag...