Posten har kommit. Intyget har inte kommit.

Så jag ringde till vuxenpsyk, och fick prata med en jättegullig sköterska. "Hm...det står här att du önskar ett intyg...och här står det att han åtgärdat det...men jag kan inte hitta intyget...det kan vara så att han TÄNKT att han ska skriva det, men så har han glömt det...jag får kolla upp det...jag hör av mig till dig senare."

Ju högre upp i sjukvårdshierarkin man kommer, desto mer dumma i huvudet blir de. Min läkare, Herr Upptagen Överläkare, har helt enkelt glömt bort mig. Eller skitit i mig. Fan för honom!! Här har jag gått och väntat och väntat i TVÅ JÄVLA VECKOR, på ett intyg som inte ens blivit skickat!

Men den underbara sköterskan lovade att kolla upp det. Och hon nästan skrattade åt tacksamheten i min röst. Det om något är väl sjukt - att man blir så himla tacksam över att möta en människa inom vården som faktiskt vill hjälpa en.