Det gick åt helvete. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle kräkas och jag bara svamlade och gav inga vettiga svar alls på deras frågor. Deras, ja - de var två stycken. Jag trodde att det bara skulle vara en, men när vi kom in i "intervjurummet" satt det en till där - och det var jag verkligen inte beredd på.

Och såna frågor sen... Hur jag hanterar stress? Vad jag tycker om att prata inför grupp? Hur jag bemöter kritik? Och jag är så dum och ärlig så jag sa såklart att det är jobbigt men att jag gör så gott jag kan.

Hade jag några övriga frågor? Nej, det hade jag inte - det gick runt i huvudet på mig och jag ville bara ut därifrån så att jag kunde få ge utlopp för min frustration och besvikelse över att jag är den jag är och inte klarar någonting.

Det hela skulle ta cirka en timme, men det var över på typ en halvtimme. "Vi hör av oss i veckan med besked när vi bestämt oss." Men jag vet att de redan bestämt sig. De vill inte ha mig. De har 13 till intervjuoffer att välja bland (och 73 till sökanden som inte kallats till intervju). Det finns många att välja bland. Psykfallet kommer inte hamna högt upp på listan.



Jag har inte gråtit än, men det kommer nog snart. Däremot har jag ätit lunch med brodern och tröstshoppat. Nu sitter jag i min mörklagda lägenhet och fräser åt alla som vågar sig på att slå en signal.