Du gör mig illa just nu. :(

Vräker ur dig sånt som sårar och pratar skit bakom ryggen. Svartmålar mig inför gemensamma vänner som jag inte har någon kontakt med nuförtiden (jag skulle vilja återuppta kontakten, men mina problem hindrar mig - och efter allt du sagt om mig är det knappast troligt att de kommer ta första steget).

Vem är det som alltid finns där för dig?! Som tröstar dig när du är ledsen. Underhåller dig när du har tråkigt. Håller dig sällskap medan du väntar.

Det är jag. Jag har gjort det i sju år nu. Men nuförtiden är det bara på dina villkor. Du kan ignorera mig, bli förbannad på mig - helt utan anledning, när det passar dig. Jag tassar på tå, är hela tiden rädd för att säga eller göra något fel, vågar inte vara helt öppen och ärlig med dig längre.

Och när jag någon gång antyder att jag inte tycker att det är okej - då exploderar du. Då får jag höra att du minsann inte behöver mig, att du har så många andra kompisar, att du kan ringa till någon annan istället. Jag verkar vara som en soptunna för dig, någon du kan kasta skit i och sparka på när det faller dig in.

När du är snäll talar du om för mig hur duktig jag är, eftersom du ser hur mycket jag utvecklats socialt sen vi gick på gymnasiet. Du går varligt fram när vi någon gång kommer in på temat L, eftersom det fortfarande gör ont. Du har förståelse för min trötthet och min fattigdom, eftersom jag pluggar så mycket och lever på studiemedel. Och du fattar att jag har svårt för att få jobb, på grund av mina problem. Men när du är elak...då kritiserar du mig för att jag är så rädd, hånar mig för min historia med L, kallar mig snyltare och lat och samhällsparasit...

Jag älskar dig. Och jag inser att ditt beteende till stor del beror på din pressade arbetssituation och ditt destruktiva kärleksliv. Men inget av det är mitt fel. Och du får inte behandla mig såhär. Jag förtjänar bättre än så.