"Tanten" på Psyk visade sig vara en ung, trevlig tjej (AT-läkare förstås, det kunde jag räkna ut med lilltån innan hon ens berättat det - de ställer alltid frågor "efter boken" liksom) som gladeligen skrev ut både antidepp och sömnpiller till mig. Men först var jag förstås tvungen att berätta mitt livs historia och fylla i en massa papper om mina problem och symptom, det hör liksom till.

Eftersom jag "slarvat" med antideppmedicinen på sista tiden för att få den att räcka till, så fick jag börja på en lägre dos för att sedan trappa upp till den vanliga dosen om en vecka. Och sömnmedicinen får jag inte ta alls särskilt ofta, för det är tydligen inte bra. Det hade jag ingen aning om, för jag...harkel...fick ju inte direkt någon bipacksedel från "apoteket" som gav mig dem första gången. Men det kan ju vara bra att veta, även om jag i dagsläget följer rekommenderad dosering.

AT-läkaren sa förresten något som förvånade mig (jag brukar inte bli särskilt överraskad annars, för det brukar vara samma frågor och kommentarer som dyker upp vid de där samtalen). Hon sa något om att jag är på god väg att bli fri från min sociala fobi, men att jag har svårt att se det för att jag mår dåligt just nu. Är det så? Håller jag verkligen på att bli frisk? Jag tvivlar. Det är så mycket som jag inte klarar av och som jag undviker. Men men...det var trevligt att höra i alla fall.

En annan sak som är lite lustig, som jag kom på nu. När jag söker hjälp för min sociala fobi, så får jag höra att det är depressionen som är det främsta problemet och att det är den jag borde jobba med i första hand. Och när jag söker hjälp för depressionen, så är det tydligen mer angeläget att arbeta med den sociala fobin. Inte konstigt att man blir förvirrad.