Har varit på stan och köpt en klänning (nej, det här håller inte på att förvandlas till en modeblogg, jag kände bara för att tala om det). Inte för att jag har vare sig behov av eller råd med ännu en klänning...men den var så fin...och jag har hört att det är bra för psyket att man belönar sig själv ibland. ;)

Nåväl. Inne i en av galleriorna stod en man på en stege och arbetade med något uppe i taket. BANG! sa det när ett av hans verktyg for ur bältet och ner i golvet. Och jag var bara några meter ifrån. Och första impulsen var att gå fram och plocka upp det och räcka det till honom, så han skulle slippa klättra ner från stegen. En medmänsklig gest, helt vanligt folkvett. Men gjorde jag det? Nej...jag vågade inte. Jag stirrade och stirrade på den där tången-eller-vad-det-nu-var och så gick jag förbi. Utan att plocka upp den. :S

För jag är livrädd för kontakt med andra människor. Jag hade tänkt prova en skjorta inne på H&M, men så tänkte jag på hur påfrestande det är att stå i provrumskö och kassakö och interagera med kassörskan och tänk om man måste ta en bricka när man ska gå in i provrummet (jag hatar det!)...så jag hängde tillbaka skjortan på hängaren och gick därifrån. :(

Men en klänning blev det som sagt ändå. I en annan affär (där man sällan eller aldrig behöver köa eller ta en bricka för att få komma in i provrummet).