Jag blev både glad och ledsen på bussen imorse. Det var en tjej som satt och pratade med sin kompis och beskrev hur obehagligt hon tycker det är att hålla föredrag inför folk. Hon pratade om panikkänslorna som kommer precis innan, andningssvårigheter, rädsla för att göra bort sig med mera. En våg av igenkännande vällde in i mitt hjärta. Och jag blev glad över att inte känna mig så ensam om de här besvären. Men ledsen för hennes skull, eftersom jag vet hur jävla jobbigt det är.