Jag stirrar alltid ner i backen. Jag vet att det är en skyddsmekanism. Jag vet också att den inte fungerar, att den har motsatt effekt. Människor ter sig ju bara ännu otäckare när jag bara ser dem som skuggfigurer i ögonvrån eller som ett par skor som närmar sig. Ändå fortsätter jag. Så fort jag möter någon åker blicken ner i marken, som om den styrdes av tyngdlagen.

Det här beteendet gör att jag inte alltid märker att jag möter någon jag känner. Och det var precis vad som hände igår, på biblioteket. I dörren mötte jag min uppsatshandledare. Inte förrän han hälsat och nästan hunnit förbi mig tittade jag upp och såg att det var han. Några sekunder senare hörde jag en till hälsning. Den kom från två klasskamrater - jag hade nästan hunnit passera dem utan att lägga märke till dem.

Jag blir så irriterad på mig själv. Och jag är rädd att folk ska ta illa upp och tycka att jag är nonchalant. Jag önskar att jag kunde sluta...

I'm not ignoring you. I have social anxiety disorder.