Jag var i affären nyss. Det var ett ungdomsgäng där, de stod mitt i gången och brydde sig inte det minsta om att de var i vägen. Jag blev livrädd när jag såg dem. Jag fick sicksacka mellan dem för att komma fram. Självklart kröp jag ihop och höll jag blicken sänkt. Självklart skyndade jag på stegen. Självklart darrade jag och fumlade, så jag råkade välta ner något. Och självklart gjorde det mig ännu räddare. Och fick mig att skynda på stegen ännu mer.

Det var precis som vanligt. Och precis som vanligt skrattade de åt mig (eller jag antar att det var åt mig, men som bekant blir man jävligt självcentrerad när man har ångest). Det var som för några veckor sen, när jag gick förbi några killar. De var säkert i 30-årsåldern och borde väl ha vuxit upp, kan man tycka. Men icke! En av dem började härma mig när jag gick förbi. Han upprepade vad jag sa (jag pratade i mobilen), och så skrattade de.

Jag fattar inte varför det alltid måste bli såhär! Jag vet att jag ger ett osäkert intryck. Min rädsla syns förmodligen på flera kilometers håll. Men varför måste det locka till elakheter??? Tänk om det kunde väcka medkänsla och omtänksamhet för en gångs skull. Vad glad jag skulle bli...